Crystal Palace och arkitekturfotografins födelse

Philip Henry Delamotte

Philip Henry Delamotte, född 1821, var en av flera söner till konstnären William Delamotte (1775-1863). William studerade vid Royal Academy tillsammans med Benjamin West och var bl.a. nära vän till Turner och Girtin. William undervisade i teckning vid Royal Military College i Great Marlow och Sandhurst och arbetade själv med landskapsmåleri och ‘architectural views’. Philip gick i lära hos sin far och började så småningom undervisa i teckning och perspektivlära vid King’s College i London (1855-1879). Han blev därefter professor i ‘fine arts’ vid nämnda college och fortsatte arbeta där fram till 1887 vilket var två år före hans död. Han var dessutom teckningslärare för flera medlemmar i den kungliga familjen. Philip blev genom sin talang och sina privilegierade sociala kontakter ett naturligt val när det gällde uppdraget att dokumentera återuppbyggnaden av Crystal Palace vid Sydenham Hill i Londons södra utkant, ett byggnadsprojekt i megaformat sanktionerat från högsta ort.

Philip intresserade sig tidigt för fotografi och arbetade under slutet av 1840-talet med ‘calotype’-teknik, för att senare övergå till det vaxade pappersnegativet och slutligen ‘collodion’-teknik dvs. glasplåtsnegativ med stor kopieringskapacitet. Han undervisade i fotografi vid ‘the Photographic Institution’ på New Bond Street. Han skrev en bok om fotografisk teknik, The Practice of Photography, A Manual for Students and Amateurs, vilken gavs ut första gången 1853. Philips landskaps- och dokumentärfotografier från 1850-talets slut finns representerade i samlingarna hos ‘the Photographic Exchange Club’. Philip bidrog även med fotografiska illustrationer till ett stort antal böcker under hela sitt yrkesverksamma liv.

‘The Crystal Palace’ uppfördes ursprungligen 1851 vid Hyde Park för att inrymma den första världsutställningen i London; ‘the Great Exhibition of the Works of Industry of All Nations’. Denna enorma glasstruktur ritades av botanikern Joseph Paxton som hade erfarenhet av experimentella växthusbyggen i stål och glas. Det påstås att han ritade denna komplexa konstruktion på åtta dagar vilket varje erfaren arkitekt bör betvivla. Vad som troligen avses är utförandet av en genomarbetad förslagsskiss. Paxton var inte arkitektutbildad vilket innebar att han ej var tyngd av den rådande akademiska arkitekturtraditionen. Med stor öppenhet för nyutvecklade industriella tekniker skapade han i sitt arbete med Crystal Palace nya former med hjälp av nya materialkombinationer. De nya materialteknikerna medgav prefabrikation i moduliserade enheter/byggelement för slutmontering på byggplatsen.

‘The Crystal Palace’ blev såväl teoretiskt som konstruktivt en helt unik ‘modern’ byggnad och blev också ett av de mest avbildade objekten inom den nyutvecklade konsten att fotografera. Cervin Robinson (se litteraturlista) menar att Londonutställningen 1851 blev startskottet för arkitekturfotografi som produktivt och lönsamt arbetsområde. Robinson kopplar detta till avgörande utvecklingar inom den fotografiska tekniken samt till nya fotograferingsmöjligheter genom ett nyvaknat intresse för arkitektur hos allmänheten.

Var finns då vår vän Philip i dessa händelser? Philip använde fortfarande pappersnegativ då världsutställningen öppnade och hans vyer från Crystal Palace I omformades till träsnitt som publicerades i Illustrated London News. Då världsutställningen stängde i oktober 1851 konstaterades att den varit en stor succé hos allmänheten som fick ta del av konst och underhållning i stor skala till ett lågt pris. Ett beslut togs, på Paxtons inrådan, att flytta byggnadskomplexet Crystal Palace I till Sydenham Hill för att där bygga en permanent anläggning med tillhörande trädgårdsanläggningar. Denna nya förflyttade och dessutom utökade anläggning benämner vi Crystal Palace II. Att dokumentera uppförandet av Crystal Palace II blir ett av Philip Delamottes stora fotografiska uppdrag och det uppdrag som gör honom känd och erkänd som den skickliga fotograf han är. Fotografierna från Crystal Palace II utgör i sin helhet en ‘benchmark’ vad gäller fotografering av arkitektur.

Arkitekturfotografi, finns det?

Arkitekturfotografi, finns det?
Tre fotografer och begreppet arkitekturfotografi
Philip Henry Delamotte
Eugène Atget
László Moholy-Nagy

Philip Henry Delamotte, Jean-Eugène-Auguste Atget, László Moholy-Nagy är tre fotografer som ger mening och rymd åt begreppet arkitekturfotografi om detta begrepp existerar och är relevant som genre inom fotografin. Dessa tre fotografer inspirerar till och ger insikter i fotografering av arkitektur genom sina respektive livsverk.

Att fotografera arkitektur är en konstnärlig och teknisk utmaning för en fotograf, arkitekt, ingenjör, konstnär, journalist, turist eller annan person som håller i en kamera, riktar den mot ett byggnadsverk, utlöser slutaren, släpper det reflekterade ljuset genom ett paket av glaslinser och därigenom präntar/etsar ett aldrig återkommande ögonblick på en kemiskt eller digitalt preparerad yta (filmruta eller sensor). Att utföra denna handling betyder inte i sig att begreppet arkitekturfotografi som genre inom fotografin existerar eller bör valideras. Något särtypiskt eller anmärkningsvärt annorlunda måste finnas i fotografiska avbildningar av byggnadsverk för att man skall kunna hävda att dessa avbildningar skiljer ut sig så tydligt att de bör bilda en särskild teoretisk nisch, en genre, inom fotografin som helhet.

I amerikansk engelska används nästan uteslutande uttrycket Architectural Photography i diskursen avseende fotografering av arkitektur, som dock har en annan konnotation än begreppet arkitekturfotografi. Det som skall undersökas är bl.a. de konnotationer som kan finnas i begreppet arkitekturfotografi genom det sätt vår kultur använder sig av och har använt sig av detta uttryck. En målsättning med undersökningen är att kritiskt granska detta uttryck arkitekturfotografi för att om möjligt frigöra och rena det från ovidkommande bibetydelser, felaktiga antaganden och tekniska begränsningar så att vi åter förstår dess begreppsinnehåll och inneboende kraft. Om vi lyckas med detta kan vi på nytt ta till oss begreppet arkitekturfotografi och arbeta vidare på ett konstruktivt sätt med att fotografera arkitektur.

Vi skall nu titta lite närmare på tre namngivna fotografer som tagit bilder av eller fotograferat arkitektur och se om deras förhållningssätt till sitt arbete och de resultat de uppnått kan hjälpa oss att svara på frågan: Arkitekturfotografi, finns det ?

Valet av de tre anförda fotograferna är helt subjektivt och gör ej anspråk på att vara representativt för begreppet arkitekturfotografi. Studier av dessa tre fotografers livsverk ger ej heller någon heltäckande sinnebild av alla de fotografiska verk som eventuellt kan hänföras till begreppet arkitekturfotografi. Det som först och främst gör studiet av dessa tre fotografer intressant är dels att de verkat vid helt skilda tidsperioder i fotografikonstens utveckling samt att de valt skilda arbetsmetoder och skilda förhållningssätt vid sina respektive representationer av byggnader, bebyggelse och arkitektur.

What is Architectural Photography?
Three photographers and the concept of architectural photography
Philip Henry Delamotte
Eugène Atget
László Moholy-Nagy

Philip Henry Delamotte, Jean-Eugène-Auguste Atget, László Moholy-Nagy are three photographers who give life and meaning to the concept of architectural photography if this concept does exist and is relevant as a genre within photography. These three photographers inspire us and give us insight in the art of taking photographs of architecture through their respective works.

Taking a photograph of architecture is an artistic and technical challenge for the photographer, architect, engineer, artist, journalist or whoever holds the camera, points it at a building complex, triggers the shutter, lets the reflected light go through an array of glass lenses thereby printing/etching a never returning moment on a chemically or digitally prepared planar surface. Performing this action does not in itself mean that the concept of architectural photography as a genre within photography does exist or should be validated. Something truly typical or remarkably different should be present in photographic representations of buildings if we are to argue that these representations differ so clearly that they should comprise a theoretical niche, a genre, within photography as a whole.

Within the discourse regarding photographic representation of architecture the expression Architectural Photography is widely spread and used. The inbuilt connotations of this expression or concept will be researched by studying in what way our culture uses and has been using it. One of the goals of this research is to identify and hopefully correct any misunderstandings, misconceptions or technical restraints as regards to Architectural Photography so as to redefine and strengthen this concept. If we succeed in this quest we can once again embrace the concept of Architectural Photography and constructively go ahead taking architectural photographs.

We will now take a closer look at the above-mentioned photographers and their respective works as regards to taking photographs of architecture or taking architectural photographs. Studying their respective ways of working and their end results might help us answer the question: What is Architectural Photography?

The choice of these three photographers is completely subjective and shall not be seen as representative as regards to the concept of Architectural Photography. Studying the oeuvres of these three photographers will not give us a complete notion of which photographic works could or should be included in the concept of Architectural Photography. What makes studying these three photographers especially interesting is that they were active in separate time spans during the evolution of photography, that they chose different work-methods and that their approach to photographic representation of buildings, urbanscapes and architecture differed.

Kritisk arkitekturfotografi

Kritisk arkitekturfotografi
Arkitekturforskning om begreppet arkitekturfotografi
I mitt arbete som arkitekt har jag under mer än 30 år fotograferat arkitektur i form av byggnader och stadslandskap. Under min utbildning i arkitektur blev jag introducerad i fotografins underbara värld av dokumentärfilmaren Berndt Klyvare som då undervisade på Arkitekturskolan vid Kungl. Tekniska Högskolan i Stockholm. Vi fick lära oss grunderna i konsten att fotografera i teori och praktik. Jag är nu tacksam för att vi vägleddes av en filmmakare och ej av en arkitekturfotograf.

Trots detta började jag själv genom omvärldens impulser fotografera arkitektur på traditionellt vis genom användande av ett skiftobjektiv för att kunna ”kontrollera perspektivet” och ge byggnader i bilden parallella vertikala linjer. Detta förfaringssätt skulle leda till en harmonisk estetisk bild. Detta missförstånd eller manér har pågått nästan sedan fotografins födelse och i vart fall sedan arkitekturfotografins genombrott som vi kommer att få se. Skiftobjektivet kallas även objektiv för perspektivkontroll. Perspektivet kan ej ändras eller kontrolleras genom att manipulera ett kameraobjektiv eller en kamera. Perspektivet kan endast ändras eller kontrolleras genom att ögonpunkten flyttas i förhållande till objektet.

Dagens ledande professionella arkitekturfotografer använder sig fortfarande av denna obskyra teknik ofta på ett extremt sätt och ibland utan återhållsamhet. Genom att studera och ifrågasätta den väl etablerade diskursen inom denna genre hoppas jag finna ett nytt förhållningssätt till en arkitekturfotografi mer anpassad till det mänskliga seendet och människans rumsuppfattning. Därför startar jag denna forskningsblogg.

Critical architectural photography
Architectural research on the discourse of architectural photography
As an architect I have been photographing architecture for more than 30 years, mainly buildings and urbanscapes. During my studies in architecture I was first introduced to the wonderful world of photography by documentary filmmaker Berndt Klyvare who at that time was teaching in the School of Architecture at the Royal Institute of Technology in Stockholm. We were taught the basics in the art of photography in theory and in practice. I am now very grateful that we were led by a filmmaker instead of misled by an architectural photographer.

Regardless of this and driven by the photographic discourse at that time I went on photographing architecture the traditional way through the use of a shifting lens in order to apply “perspective control” thereby giving buildings in the image parallel vertical lines. This way of working was supposed to leave you with a pleasing aesthetic image. This misconception or manierism has been ongoing almost since the birth of photography or at least since the breakthrough of architectural photography as will be shown. The shift-lens is also called the perspective control-lens. Perspective cannot be changed or controlled by manipulating a camera lens or camera body. Perspective can only be changed or controlled by moving your viewpoint in relation to your viewed object.

The leading acclaimed architectural photographers of today are still using this obscure technique and often in the extreme and sometimes without restraint. By studying and questioning the very much established discourse in this genre I hope to find a path for a more straightforward approach to architectural photography based on the human eye and human perception of space. This is why I am posting this blog as a research tool.